vilhelminan

Jag kommer vanligtvis väldigt bra överens med mina värdbarn men jag måste tyvärr använda ordet bortskämda. Jag förstår och tar emot lite klagomål och gnäll när det gäller att göra saker de inte vill, som ex att stänga av TVn, bädda sängen, lägga disken i diskmaskinen, städa efter sig, osv. Men inte varenda dag!!!! Gnäll, gnäll, gnäll, why, why, why! De flesta barn här i USA (iallafall här i södra Chicago, i mer välbärgade familger) har fått allt framför näsan på sig. Kläderna som ska i tvätten tas bort från golvet efter dem, maten läggs i en skål i knät framför tvn, sängen bäddas åt dem och leksaker plockas bort. Så fungerar inte jag iallafall. Jag är här för att hjälpa dem. Inte för att jobba som barnens betjänt. Sen har vi det här när man ber dem att till exempel stänga av tvn, hur många gånger får man inte säga till om det innan något händer. Eller när man säger till dem att fixa iodring sig för skolan. När man blir förbannad så får man ett förlåt som faktiskt betyder "förlåt, jag är jättelesen" och sen sitter kvar i soffan ändå. Vissa andra au pairer har barn som sparkas och säger att de jobbar för dem. Så är inte mina. Men det är istället sjukt mycket gnäll och sjukt mycket undanflyckter och stoj istället. "NEJ det gör inte ont i din fot, från hockeyn igår, precis exakt nu när vi ska bädda när du för fem minuter sen lekte runt och tävlade med ditt syskon utan problem!" Något som känns bra är att jag nu vet exakt hur jag ska uppfostra mina egna barn i framtiden! Menar inte att det är fel att uppfostra barn på dethär sättet utan att det skulle aldrig fungera för mig.

Måste ändå säga att du efter en tid kommer att känna dig knuten till barnen, känslomässigt. Efter ett helt år ihop så kan jag lova er att ni inte kommer att hata barnen, det kommer att vara en jobbig känsla att flytta ifrån dem istället;) Livet här är värt att leva, var bara noga med att fråga ut era familjer ORDENTLIGT så ni vet vad ni kan förvänta er av livet med dem.

Haha. En flicka som hade en jobbig dag!